Teater är en typ av uttrycksform där man spelar att man är någon annan. Genom kostymer, kroppsspråk och repliker porträtterar man fram en berättelse för andra människor. Detta görs ofta på en stor scen där man använder sig utav uppbyggda kulisser och massa olika typer av ljus för att framföra berättelsen så starkt som möjligt. Man använder sig av ljuset för att skapa skuggor och markera det publiken ska fokusera på med hjälp av ljusen. Det kan vara så kallade ljusspel, för att skapa spänning eller dramatik, allt för att förmedla berättelsen starkare.
Språket teater har funnits sedan antiken. Redan då började man propagera genom att använda sig utav ett scenspråk. Man använde sig i under antiken av en amfiteater. Detta kan liknas till dagens sportarenor; man har en yta i mitten där själva pjäsen utspelar sig, och runt om detta har man en läktare av trappsteg som går uppåt, för att alla ska kunna se. Skådespelarna använde sig utav stora masker och säckiga kläder för att kunna vara synliga för allas ögon, även de som satt längst bak. Man använde sig av stora masker som berättade vad för typ av teater det var: komedi eller tragedi. Maskerna gav även möjligheter till att skådespelarna kunde byta karaktär snabbt och spela flera roller i samma uppsättning. Amfiteatrarna användes inte endast för skådespel, utan kunde även vara arenan för gladiatorspel och andra typer utav underhållning. En av världens mest kända amfiteatrar är Colosseum i Rom. Denna är ellipsformad och hade plats för upp till 87 000 åskådare.
Kvinnan har i alla år haft en annan roll än männen, och det är bara på de senaste hundra åren som stora förändringar i samhället har skett. Förr fick inga kvinnor spela teater, varken under ex. Antiken eller Renässansen. Nu för tiden är det mer jämställt på denna punkt.
När man spelar teater så överdriver man ofta känslor och rörelser än för vad som kan verka realistiskt. Detta är för att förmedla känslorna så att de når till publiken, även för dem som sitter allra längst bak i raden. Man krossar föremål, man springer och hoppar, och gör allt för att väcka känslor och fängsla publiken. I vissa fall utspelar man en monolog – en konversation med en person, alltså sig själv – för att berätta vad karaktären tänker och känner. Uttrycken är dramatiska och orealistiska, enda tills ridån går ner.
